To hide in plain sight

Jag var precis på väg att gå och lägga mig när en tanke slog mig. Hur länge eller hur mycket kan vi gömma oss om vi skulle försöka?
Om jag inte gör något väsen av mig eller sticker ut på något sätt utan bara är helt neutral i allt som händer och i alla frågor, hur skulle jag uppfattas?

Minnet är ett udda fenomen. En händelse som skapade en stor emotionell urladdning från hjärnan blir ett klarare minne än en händelse som "bara hände".
Om den emotionella stimulansen är stor så kommer jag sent glömma den stunden men om stimulansen däremot är väldigt nära noll, kommer jag knappt ihåg vad som hände just då. Rent teoretiskt skulle detta innebära att om jag lyckades ta mig igenom alla interaktioner med andra människor utan att generera en enda känsla hos någon så skulle det mer eller mindre betyda att jag skulle leva som en "deja vu". Folk skulle få känslan av att vi kanske träffats förut men antagligen aldrig komma ihåg mitt namn eller vad vi pratat om. Slutsatsen för mig blir då den att jag skulle kunna gå igenom hela livet utan att någon egentligen kände mig och på så sätt bli helt bortglömd när jag inte längre fanns där.

En rätt så skrämmande tanke och som tur är så brúkar jag göra ett så pass kraftigt intryck på folk att de flesta kommer ihåg mig i alla fall.

Laters.